Älskade du.
Så arg och missanpassad du kände dig! Så velig och en känsla av dubbelhet genom att känna att man delvis ville passa in, samtidigt som du ville vara så annorlunda.
Svårt med vuxna och deras tjat. Passade aldrig in nånstans. Så jobbigt hemma. Kände dig så oälskad. Så ledsen du var, någon borde sett dig! Men ingen märkte nåt, brydde sig, så du gjorde ALLT för att få uppmärksamhet.
Skolkade, rökte,söp och bråkade.
Bråk överallt, för du var så ARG. (=Rädd, men det visst du ju inte då)
Med Sveriges sämsta självkänsla såg du till att alltid bli fullast, dra taskiga skämt om folk omkring dig, mobbades för att inte låta nån hinna vara taskig mot dig.
Så mycket du kunde i skolan, och var rätt intresserad faktiskt, men du hade fullt upp att vara tuff, cool och häftig.
Allra värsta med skolan var, att efter alla jävla lov, skulle alla i klassen skriva vad de gjort under lovet. Alla andra hade varit på skidsemester, weekend i Paris eller på charter.
Du var den ständiga fattiglappen, som aldrig kom nåntans. Du fick hitta på historier om hur vi varit här ock där och haft det sååå härligt. Åååh vad du hatade det!!!

Finns väl egentligen inget jag vill ha ogjort (förutom att jag började röka, urdumt!) men visst skulle saker varit annorlunda nu, om du hade fått hjälp då.
Men det var inte lätt, en del försökte, men du fick alltid upp försvarsgardet, inte låta nån komma för nära. Nope. Håll er undan! Jag klarar mig minsann själv! Men innerst inne vill du bara att dom skulle fortsätta, inte ge upp. Verkligen visa att man menade allvar, att man brydde sig på riktigt!!
Du var den som ställde till det för sig, tills mamma fick nog-blev vansinnig- och du svarade med "Ja, där ser ni, alla hatar mig". 
Konstig karusell. Konstigt sätt. Men bara ett sätt att få bekräftelse.
Hemma var jag inte sedd.
Hade en enda önskan (förutom att få en egen häst), det var att nån skulle vara orolig. Att du också skulle ha föräldrar som satt uppe och väntade tills du kom hem. Eller ännu bättre, kom och hämtade. Men aldrig. Inte en enda gång. Att man frågade hur det gick i skolan. Hur dagen varit. Vanliga saker.

Ditt kaxiga yttre gjorde folk lite rädda. Det gillade du.

Du var inte alltid så lätt att ha att göra med.
Innorbords fanns alla pusselbitarna, det var bara det att dom inte satt ihop som dom skulle liksom.

Om du bara hade vågat lita på människor, om du bara låtit folk komma lite nära.
Du var så fin som du var! Du behövde inte göra dig till.
Men det är lätt för en 36åring att säga så här i efterhand..

Idag lever du som ensamstående mamma till en egen 15årig dotter. (Måtte hon inte känna som du gjorde i den åldern) Du kämpar forfarande med självkänslan, har kämpat hårt-skola, vänner, jobb-mamma..., levt med bråk, väsen och hot.
Slagit dig fri, och börjat om.
Sakta börjar du äntligen förstå, att fasen, "jag är rätt bra faktiskt".
Inte lika vilsen längre.

Humöret svajar fortfarande, men du är inte lika rädd längre.
Rädsla är nog det värsta.