Ni som har tonåringar själva vet vad jag pratar om.
Ständigt smulor på bordet. Världens skidbacke i osten. Limpor som går åt i ett nafs.
Alltid tvätt på golvet,mascara på handduken och puder i handfatet.
Fnitter, tissel och tassel. Ständigt plingande mobiler, minitrosor och skjuts. Skjutsa hit å dit. Hämta lämna.
Småätande, spring i kylskåp och skåp, som man tror ska stänga sig av sig själva..  Tydligen.
Piercingar, tjat om tatueringar och nya kläder, som alla andra har. Finnar och blekt hår.

Utryck som "Typ, men asså, hallå eller?" "Du fattar ingenting" Men allra oftast bara ett "Öööh"
Man förfäras, man är orolig, hoppfull, arg, besviken, nervös, orolig igen, peppande, skällande, gråtande, förtvivlad.
Men STOLT.
Stolt så det gör alldeles ont i en. TÄNK att det är MIN dotter. Som är så fin. Så klok.

Jag kan bli såå satans skitförbannat TRÖTT på att komma hem till fotsvettslukt och klädhögar.. Men ändå.. Mammas lilla ängel.
Som jag älskar dig!